Ett arv att bygga vidare på
1870 köpte Frans Henrik Kockum en tomt i det som idag är Västra Hamnen där en reparationsverksamhet upprättades för båtar och fartyg. Under första världskriget ökade behovet av fartygsreparationer. Lastfartyg av standardmodell nytillverkades, krigsfartyg till svenska marinen levererades liksom ubåtar. När andra världskriget kom ökade produktionen ytterligare. Det blev stor efterfrågan på ubåtar, torpedbåtar och större fartyg, och dessutom ökade antalet reparationer av minskadade farkoster.
Under 1940-talet fördubblades nästan antalet arbetare på Kockums. Det var goda tider för svensk industri, vilket medförde att det blev svårt att rekrytera och behålla arbetare. Arbetskraft från länder som Danmark och Italien anställdes. Från 1950-talet och fram till mitten av 1970-talet fördes en intensiv investeringsverksamhet.
I mitten av 1970-talet gjordes satsningar på personalvård och två personalbyggnader uppfördes – en hälsocentral och fritidsanläggningen Kockum Fritid. Expansionen fick dock ett abrupt slut i och med oljekrisen 1973 och lågkonjunkturen som i kölvattnet drabbade varvsindustrin. I ett halvt sekel var Kockums Malmös största arbetsplats med som mest 6 000 anställda (1962).
Området är vant vid att ömsa skinn för att förbli användbart. Det finns en brokighet och rytm i platsen som är värd att bygga vidare på. Vi ska tillåta att komplettera med nytt. Förlänga energin i rummen. Men också att förvalta den stillhet och ro som infunnit sig sedan den gamla tidens arbetare har lämnat.
